Inledare | I fredags kom till sist sossarnas ställningstagande till vinster i den så kallade välfärdssektorn. Beslutet blev ett klassiskt socialdemokratiskt ställningstagande. Istället för att sätta stopp för vinsterna ska de centralstyra verksamheterna. Ja till det sämsta från kapitalismen – utsugningen, kombinerat med ja till det sämsta från socialismen – centralstyrningen.

Inledare | När tv-kocken Per Morberg med tillbakahållet, koncentrerat ursinne börjar stycka upp älgen vet vi att det inte längre handlar om mat. Det handlar om makt, om strukturer, om njutningen av att befinna sig på rätt sida om de uppdiktade reglerna om vem som ska offras och vem som har tillåtelse att utföra offerhandlingen. Vem offrar vad? Just nu offras plöjd mark inom matmedvetenhet (som för bara tio år sedan hade kommit en bra bit på väg och särskilt i yngre led) för eftergifter till den svenska matlobbyn, som vi hädanefter titulerar köttlobbyn. Allt med stöd av en regering i vilken skogs- och köttlobbyns främsta beskyddare sitter: Eskil Erlandsson.

Inledare | Varför upphör aldrig sorgerna att tvinga Kongo på knä? Nu har nya strider brutit ut sedan gerillarörelsen M-23 bemött centralregeringen med vapenmakt. Rykten florerar, är Rwanda inblandat, har konflikten någon länk till ekonomiska krafter, varför har centralregeringen inte uppfyllt de krav som tidigare vapenvilor öppnade för? Flyktingströmmarna slutar aldrig plåga civilbefolkningen. Afrikas världskrig, den konflikt som rör mineraler och politiska positioner och som inkluderat nästintill hela södra kontinenten, har inte tagit slut. Långt därifrån. Någonstans måste snart fokus kastas på västvärlden, på de naturtillgångar som rivs upp ur Kongos jord för att stilla vårt konsumtionssamhälle. Ur kolonialismens rovdrift föddes Kongos första sorg för många sekel sedan. Ur samma politiska traditioner har även den senaste, den tusende, sett dagens ljus.